Jag har alltid förkastat människor som sagt att "jamen nu är det ju 2000talet och det här med homosexualitet spelar inte längre någon roll i vårat samhälle". Nu kan jag placera mig själv i den gruppen människor. För jag trodde verkligen inte att det skulle spela en sådan stor roll. Jag var överoptimistisk och långt mer naiv än vad jag borde varit. Ett slag i ansiktet, en väckarklocka och jag vet inte hur många gånger jag har upprepat frasen aldrig någonsin har jag blivit så kränkt. Men det spelar ingen roll hur många gånger jag har sagt det, viskat det eller tänkt det. För det är så det känns. Varje sekund av varje minut av varenda jävla en av dygnets tjugofyra timmar.

Och utan chans att försvara mig, säga vad jag tycker, vad jag känner om hela den här situationen. För vem fan bryr sig om det?

säger som eminem. Fuck it.

Schoolbag in hand
She leaves home in the early morning
Waving goodbye
With an absent-minded smile
I watch her go
With a surge of that well-known sadness
And I have to sit down for a while
The feeling that I'm loosing her forever
And without really entering her world
I'm glad whenever I can share her laughter
That funny little girl

Slipping through my fingers all the time
I try to capture every minute
The feeling in it
Slipping through my fingers all the time
Do I really see what's in her mind
Each time I think I'm close to knowing
She keeps on growing
Slipping through my fingers all the time

Sleep in our eyes
Her and me at the breakfast table
Barely awake
I let precious time go by
Then when she's gone
There's that odd melancholy feeling
And a sense of guilt
I can't deny
What happened to the wonderful adventures
The places I had planned for us to go
Well some of that we did
But most we didn't
And why I just don't know

Sometimes I wish that I could freeze the picture
And save it from the funny tricks of time
Slipping through my fingers

Schoolbag in hand
She leaves home in the early morning
Waving goodbye with an absent-minded smile



Mycket har hänt, mycket skit har jag gjort och sårat dig så många gånger och trots allt har du alltid funnits där. Inte förens nu har jag förstått hur mycket du har gett upp för min skull när det har varit som värst. Hur mycket jag har tvingat dig att stå ut med. Jag har flyttat till andra sidan landet och visst håller jag på att bli vuxen, men oroa dig inte älskade lilla mamma för jag kommer aldrig att försvinna från dig. Jag kommer alltid att vara din roliga lilla flicka. Jag älskar dig.

Vi stannade upp. För tio år sedan och på dagen tio år efter det. Facklorna brann i var och varannans hand. Tystnaden var kvävande, talen framkallade tårar till oändlighet och tankarna flög tillbaka till just den dagen tio år tidigare. Vad kände ni när lågorna till slut tystade era skrik? (eller skrek ni över huvud taget?) Hur skulle jag någonsin kunna veta då jag nu, tio år senare, är lika gamla som ni var eran sista dag? Trots tårar och smärta hos alla i publiken som väntade på avtäckandet av minnesstenen så fanns ändå en värme där. Tusentals människor samlades på er sista plats för att minnas, lämna rosor och tända ljus och fälla tårar vid det enorma monument som gör att ni aldrig glöms bort.

Fingrarna rör sig snabbt över tangentbordet, den enda rörelsen jag gör och den enda rörelse som görs i lägenheten. Amy Grant sjunger
"It takes a little time sometimes, To get your feet back on the ground, It takes a little time sometimes, To get the titanic turned back around." lllamåendet fyller kroppen, andetagen är tunga och vid varje större rörelse känns det som om jag kommer falla till golvet. Jag är fullkomligt utmattad, både fysiskt som psykiskt och känslomässigt. Jag sover mer eller mindre konstant när jag är hemma och annars väntar jag på att få komma hem och sova. Jag vet inte om det är fysiskt eller psykiskt det faktum att jag är konstant trött, en kombination av båda? No shit sherlock. Min mjölk är slut, jag behöver kaffe, skjut norrlänningen. Har för övrigt inhandlat Nikotinplåster så idag börjar det nya livet med en kladdig rund grej på magen.

Har kommit fram till att min brud verkligen är min brud. De senaste veckorna har jag varit så sjukt arg på ingenting och verkligen allting och hon har fått ta största smällen. Så igår blev hon less och gav mig en ordentlig känga (hon körde över mig med en mental stridsvagn.) vilket slutade i en fruktansvärd massa tårar och en ärlighet som inte är av denna värld. Vi och vårat förhållande vann så oerhört mycket av det samtalet och jag tror verkligen att vi kommer klara det här. Det är verkligen inte enkelt, och vi har många spjut riktade mot oss som vill se oss misslyckas, som vill se oss gå varsin väg. Fast den kärlek, den trygghet, tilliten och gemenskapen vi har är något som ingen annan någonsin kan ta ifrån oss. Hur mycket de än försöker och vill så har de verkligen inte en chans. Vi har kommit halvägs i kampen för att vinna vardagen, och älskling, om inte du orkar, så orkar jag för oss båda. Att förlora är inget alternativ.
Jag älskar dig.
Nu kör vi.

Savage Garden dundrar milt ur högtalarna och jag sitter med en stor kopp varm O´boy och är endast iförd mitt varma duntäcke. Mina kuddar bär hennes doft och min hud hennes handavtryck. Smset lyder "jag vill somna i din famn och vakna av din kyss". Men ändå hånler min sängs tomhet mot mig för din hud och dina andetag är så nära men så fruktansvärt långt bort. Och det är så den närmsta framtiden kommer att se ut, trots att vi båda så starkt önskar motsattsen.

Men trots kaoset. Trots de hårda reglerna. Trots de fruktansvärda omständigheterna. Så lyckas vi göra de korta stunderna tillsammans till paradis och så lite annat. Tryggt och vant vilar min hand i din och jag vänder mig mot dig, ser ditt leende och känner att ja, vi fixar det här. Det är jag säker på.



Klockan närmar sig halv tre och jag ska nog försöka sova nu, drömma om att du sover tätt intill med varma andetag mot min hud.

Det kryper under huden och jag känner hur ögonen färgas svarta. Pulsen slår hårt och andetagen är tunga men snabba. Hånleendet smyger över mina läppar och begäret av adrenalin sliter i mig. Ilskan växer i hela kroppen, jag känner den smeka min hud ömt med rakbladsvassa naglar. Dag för dag växer det sig större och starkare. Begäret av känslan döda eller bli dödad. Ett vansinne. Dock ett vansinne jag hänger mig åt fullständigt.

Innan hon kom.

Mjuka fjällhundsögon med den vassaste blick. Långa, smala fingrar som spelar den vackraste av ljudlös musik över min hud. Brinnande andetag i otakt med mina egna och kärleksord viskade i mitt öra. Läppar som trollbinder hela mitt sinne och drömmar om framtiden jag inte vill förstöra. 

She came, she saw, she conquerd.

Mig alltså.

"Jag vill dela framtiden med dig"
Sa hon och kysste mig så ömt som bara hon kan. Andetagen tog en paus tillsammans med hjärtslagen och brinnande fingerspetsar letade sig över sammetslen hud. Hon vann mig med bara en blick och nu, ett år senare, ligger vi hud mot naken hud så tätt att inte ens luft kommer emellan och hon ser på mig som om jag vore den vackraste flickan i världen.

Det är inte första gången någon har fått mitt hjärta.
Men det är första gången det har blivit vårdat så ömt.



Jag älskar dig. Jag ger dig min framtid